Ätstörningar i primärvården: bedömning, behandling och när det är dags att remittera

Ätstörningar uppfattas ofta som komplexa och svårbehandlade tillstånd. Samtidigt visar forskning och klinisk erfarenhet att tidig upptäckt och tidiga behandlingsinsatser kan ha stor betydelse för prognosen. Artikeln är skriven för dig som möter patienter med ätstörningsproblematik i primärvården.

Här svarar Emma Gårdbro, legitimerad psykolog, och Sierra de Goldsmith, legitimerad psykolog och dietist med erfarenhet av specialiserad ätstörningsvård, på tre frågor. Vad brukar vara svårast i bedömningen, vad kan en behandlare i primärvården göra själv och när är det dags att remittera? Emma och Sierra leder utbildningen Ätstörningar i primärvården: ökad trygghet i bedömning och behandling.

Vad brukar vara svårast i bedömningen?

En av de stora utmaningarna är att ätstörningar inte alltid syns på utsidan.

Det går inte att avgöra utifrån en persons utseende eller vikt om hen har en ätstörning.

Dessutom är problematiken ofta förknippad med skam, vilket kan göra det svårt för patienten att själv berätta om sina svårigheter.

Det är heller inte ovanligt att patienter söker vård för något helt annat, exempelvis ångest, nedstämdhet eller magbesvär, trots att en ätstörning kan vara en bakomliggande orsak. För behandlaren gäller det då att vara uppmärksam på signaler och våga ställa frågor, även när ätstörningen inte är den uttalade sökorsaken.

En annan utmaning är den ambivalens som ofta finns hos personer med ätstörningar. Patienten kan både vilja ha hjälp och samtidigt känna en stark rädsla inför förändring. Det ställer krav på ett lyhört bemötande där man kan utforska svårigheterna utan att patienten känner sig pressad.

Allt detta ska dessutom ofta rymmas inom ett kort besök i primärvården. Att på begränsad tid både skapa förtroende, fånga upp tecken på en ätstörning och göra en bedömning av patientens behov kan vara utmanande, även för en erfaren behandlare.

Vad kan en behandlare i primärvården göra själv?

Det är en stor och viktig fråga, där bedömningen alltid behöver utgå från patientens individuella behov och hur allvarlig problematiken är.

Primärvården har en viktig roll både i att upptäcka ätstörningar tidigt och i att erbjuda stöd och behandling. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en central evidensbaserad behandlingsmetod vid ätstörningar, och flera KBT-baserade interventioner kan anpassas till primärvårdens förutsättningar. Även strategier från Acceptance and Commitment Therapy (ACT) kan vara värdefulla komplement, exempelvis för att hjälpa patienter att förhålla sig till svåra tankar och känslor och ta steg mot förändring.

Det kan exempelvis handla om att kartlägga och förändra beteenden som vidmakthåller ätstörningen, såsom restriktivt ätande, kompensatoriska beteenden och undvikande, samt att stödja patienten i att etablera mer regelbundna matvanor. Det är också sådana konkreta verktyg vi går igenom i utbildningen. Kompensatoriska beteenden är till exempel självframkallade kräkningar, laxermedel eller överdriven träning.

När är det dags att remittera?

Det är viktigt att kunna identifiera när patienten behöver vård på en annan nivå. Följande tecken kan innebära att patienten behöver bedömas inom specialiserad vård, ibland akut:

• medicinsk instabilitet
• snabb viktnedgång
• hög suicidrisk
• omfattande psykiatrisk samsjuklighet

Allvarlig medicinsk påverkan kan förekomma även hos patienter som inte är underviktiga. Även patienter med mer omfattande ätstörningsproblematik eller som inte förbättras trots insatser i primärvården kan behöva specialiserad behandling.

En viktig del handlar därför om att känna sig trygg både i vad man kan göra inom primärvården och i att avgöra när det är dags att ta hjälp av andra vårdinstanser. Målet är att patienten ska få rätt insatser på rätt vårdnivå, i rätt tid.

Socialstyrelsen har nationella riktlinjer för ätstörningar: Nationella riktlinjer: ätstörningar.

Hela upplägget och anmälan finns på utbildningens sida: Ätstörningar i primärvården: ökad trygghet i bedömning och behandling.